Man måste tänka på figuren

Efter allt manifesterande snöäteri igår så tyckte jag att fjäder-raringarna var väl värda en semlefrukost idag.

Och det tyckte nog de själva också för när de såg mig komma gående med de fluffiga gräddbullarna så fick de något vildsint i blicken.

Jag skyndade mig att ställa ned semlorna på golvet och sen var det som om tjurrusningen i Pamplona helt plötsligt förflyttats hem till vår lagård och förvandlats till semlerusning med livet som insats.

Det är tur att man har snabba reflexer.

Efter en stunds vrålätning så tror jag att de gick in i semlekoma, som paltkoma fast med semlor då, för hela gänget stod med grädde runt näbbarna och såg saliga ut.

Den där vildsinta blicken var borta, nu såg de snarare ut som om de stod och drömde sig bort till okända semelparadis.

Inte för att jag vill skryta...

... eller kanske liiite då. Fast inte sådär odrägligt mycket utan bara en aning.

När jag tänker efter så är det inte skryt utan bara en upplysning, jag liksom bara delger er en bit av verkligheten som jag fått presenterad för mig.

För den delen, vem har sagt att det är fult att skryta egentligen?

Jag menar man får ju baske mig ta chansen när man har den, det är ju inte varje dag man har möjlighet att gå runt och skrävla om sin egen förträfflighet. Eller det kan man ju förvisso göra men risken finns ju att man inte riktigt har täckning för skrävlet.

HALLELUJA!

Jag har fått en award av Ulrica.A från Lyckebo
TACK!
Sånt värmer så här på en tisdag med snöglåp och nackont.

Fräsiga Fiffi hjälper våren på traven

Fräsiga Fiffi har förstått att ska det bli någe gjort så får man göra det själv!

Hon ser möjligheter där andra ser motgångar och eftersom den där snön inte verkar ge sig av frivilligt så bestämde hon sig för att hjälpa våren på traven...











...genom att äta upp snön!







Efter en stund så insåg hon att detta uppdrag kräver medhjälpare så både Lillhönan och Fluffis sattes i arbete.



Fräsiga Fiffi uppmanar nu alla fjäder-systrar i hela landet att sluta upp i en gemensam manifestation till vårens ära genom att äta upp snön!

Jag tänkte bara säga...

God morgon och god frukost!

När man lever i just nuet...

Ja, när man lever i just nuet då är det mycket som kan verka märkligt för en betraktare så där i första anblicken.

Till exempel hur den underbart fantastiska snön helt plötsligt inte är fullt så underbar längre, den tränger sig snarare på som en objuden gäst.

Jag lever i just nuet och då finns inte de långsiktiga konsekvensanalyserna med i tankesystemet, varje tid är liksom lika härlig fast annorlunda.

Såhär på sluttampen av vintern så har jag glömt det som var det förra nuet och nu vill jag bara ha det nya just nuet.

Det där nuet som sprider värme omkring sig och tillåter kaffedrickning på farstutrappen och gör så att gräset och klövern grönskar åt fjäder-raringarna.

Jackpott av tvivelaktigt slag

Idag har vi lyckats eller kanske rättare sagt misslyckats med att pricka in både frosseri, avund, mammon, missbrukat Herrens namn och lite till.

Som om inte det i sig var illa nog så har vi alltså ägnat vår vilodag åt dessa avarter.

Nästintill en jackpott i synd!

Vad vi gjort?

Spelat bingolotto, vräkt i oss chips, trott att vi skulle bli miljonärer och svurit en och annan ramsa när det stod klart för oss att vi inte ens vann en ny lott...

Närsynt betraktelse

Majorskan börjar tröttna rätt rejält på att sitta inne och kackla hela dagarna.

Så idag gick hon ut för att ta sig en närsynt och ordentlig titt på det där vita som ligger utanför dörren.
Är det verkligen snö?

Efter en inte lång stund alls så bestämde hon sig för att det minsann var snö och den var precis lika kall under fossingarna som sist.






Kanske inte är så tokigt ändå att sitta inne och språka med sina systrar och äta sig en semla...

Improviserad gruppfotografering

Det känns som om det är 7854 dagar sedan som luckan ut till hönsgården var öppen.

Katastroftankarna dyker upp och breder ut sig och får mig att tvivla på att snön någonsin kommer att smälta bort.

Från och med nu så kommer det alltid att vara minusgrader, is och snö i stora lass. Från och med nu kommer hönsen alltid att vara inne...

Hugaligen vilken skrämmande tanke!!!

Oavsett väder och snödjup så förväntar sig de små raringarna både mat och omsorg så det var bara till att pressa ihop käkarna och trippa ut till hönshuset för en inte allt för upplyftande helgstädning.

När jag väl kom ut så blev det som det alltid blir, jag glömde helt bort att svära över både snön och isen och allt det andra som kunde ha svurits över.

Det är det som kallas livskvalité!

Vilken tur jag har som får sitta i en stunds tidslöshet och lyssna på allt kluckande och kacklande som försiggår inne hos hönsen och se hur de sprätter strö så det yr i luften.

Min älskade pappa sa alltid att

-det bästa i livet är gratis!

och ju äldre jag blir desto större blir insikten av hur klok min pappa var.

När städningen var avklarad så raddade svänggänget upp sig uti verkstan och det såg absolut ut som om de tyckte det var dags för en gruppfotografering. José rände omkring och försökte organisera vem som skulle stå vart men det lyckades väl inte sådär jättebra.

Men vad gör det så här på en lördageftermiddag med nystädat hönshus, vit snö, mild sol och allt det bästa i livet alldeles gratis?

Tantligan

Delar av tantligan har intagit första parkett för snöskådningen som tydligen var deras huvudaktivitet på dagsschemat idag.

Vet inte om de tänkt sig att blänga bort snön eller vad de gör, koncentrerade är de i alla fall.

När jag kom småtrippandes över gårdsplanen för att inte halka och slå mig helt fördärvad så tittade de mycket irriterat på mig och undrade vad det var som var så viktigt att jag tvunget måste komma och störa så här mitt i fredagen.
Otack är världens lön!

Där stod jag med en bytta full i mumsig sallad och plötsligt så hörde jag mig själv stå och mumla fram någon slags ursäkt för att jag störde mitt i viktigheterna...

Snacka om hönsad hönsmamma. Tur för dem att de är så söta.

Var sak har sin tid...

Och en sak är säker, just nu är det inte hönspromenadväder-tid!

Gör så här istället

Eftersom jag inte haft hyfs nog att svara på tilltal så gör jag så här istället och ger ett kollektivt svar.

Det har varit lite dålig närvaro från min sida på min sida den sista tiden men trots det så finns ni där från alla möjliga håll....

TACK!

För att ni tittar in till mig och dessutom lämnar kommentarer och skickar mail.

Det värmer i hjärtat så till den milda grad att snön nästan smälter under mina fötter när jag masar mig ut till hönshuset.

Lite då och då

Ja, lite då och då eller när det behövs sådär efter husbehov så är det bra att sätta sig ned och betrakta livet.

Från fågelperspektivet så ser allt så annorlunda ut, det får liksom andra proportioner.

Attackera livet från olika vinklar

Man kan ju attackera livet på olika sätt och det är precis vad de gör de befjädrade svänggänget.




Sot-Bertil stegar rakt ut i vinterheten och liksom bara galer ut sin belåtenhet över livet.

Gunnar är lite mer återhållsam i sin entusiasm över tillvaron och håller sig inomhus. Han gillar läget samtidigt som han ser till att damerna är mätta och belåtna. Trots sin ringa ålder så är han en klok tupp.

Fröken Farin kikar lite nervöst över dörrskivan med en blick som ser både undrande och uppfordrande ut på en och samma gång. Hon står och väntar på bättre tider eller åtminstone att någon ska göra något.

Force majeure

Jag har blivit mer och mer övertygad om att tanterna i hönshuset glömt bort hur man gör när man lägger ägg.

Har hört dem stå och fräsa nåt om force majeure, orimliga krav och solförmörkelse men valt att vända andra örat till.

Istället började jag fundera på om inte en repetitionskurs i äggläggning vore på sin plats.

Men idag kunde jag avboka alla 13 platserna till just den kursen för när jag kom ut och skulle ge dem lite godsaker så låg det minsann en hel hög med ägg i redet.

Eller hög och hög, det var väl kanske att ta i men det var i alla fall fler än ett ägg och under rådande omständigheter så betraktas det som en hög.

Min mans nya projekt

Min man har dragit igång ett nytt projekt här på farmen

"projekt handikappanpassning till inkapabel fru".

Jag har tur som har en sån händig och omtänksam bättre hälft.

Eftersom min vardag som hönsmamma bokstavligt talat innebär en hel del skitgöra så stod en handikappanpassad bajsplåtskrapa högt upp på listan och nu är den klar.

Suveränt bra är den för nu kan jag stå rakt utan att behöva sträcka eller böja mig när jag ska rensa plåten under sittpinnarna varje dag. Extra effektivt (och är det något jag älskar så är det effektivitet) blir det eftersom den är så bred att jag bara behöver dra några gånger för att rensa hela plåten.

Man får glädja sig åt de små sakerna i livet och om man tränar riktigt hårt så blir man säkert en mästare på småglädje!

Just idag så gläds jag extra för min nya bajsskrapa.

Faktum är...

Faktum är att hur man än vänder sig så är ändan alltid bak...

Även en sparv...

Även en sparv


Jag är inte den mest iögonfallande
bland fåglar.

Jag är ingen Moses-örn,
som outtröttligt seglar över bergstopparna.

Inte heller är jag en djärv Josua-falk,
som går dit Gud befaller utan rädsla.

Mina vingar dansar inte till musik jag skapat
till Guds ära, likt en David-kolibri.

Jag äger inte Salomo-påfågelns
prakt eller rikedom.

Ingen har någonsin liknat mig vid en trofast
rödhake-Rut.

Ingen har jämfört mig med
en människofiskande Paulus-pelikan.

Jag kan inte påstå att jag är
en renhjärtad Maria-svan.

Eller en hängiven Magdalena-näktergal.

Jag är inte ens i närheten av perfektionen
hos Jesus-duvan.

Ofta känner jag mig bara som en liten, oansenlig sparv.
Men Gud har räknat varje fjäder och varje hårstrå på mitt huvud.
Han kallar mig vid namn. Och även en sparv får vila i hans hand.

(Alltid älskad )

Välkvalificerade

I morse så återupptog svänggänget sitt spaningsarbete efter våren och jag får säga att de är väl kvalificerade för uppgiften.

Nu får de användning för både sin envishet och uthållighet.

Idag har de till och med utökat välkomst-kommittén.


Efter ett tag så tyckte dock Sot-Bertil, som är en handlingarnas tupp, att det blev outhärdligt tråkigt att stå och glo efter nån som aldrig har vett att dyka upp.

Inte undra på att vi förstår varandra så bra jag och Sot-Bertil!

Modig som han är så tog han med sig några av sina damer och klev rakt ut i det vintervita och när allt kommer omkring så verkar det inte så hemskt med snön ändå.

De andra stod tryggt kvar i dörröppningen och fortsatte sin spaning.

Fräsiga Fiffis bulletiner

Senaste bulletinerna från Fräsiga Fiffi lyder som följer:

Våren är på väg men på grund av det dåliga föret och halt väglag så är det svårt att säga exakt när den är framme.
Kom ihåg att det inte är målet som är målet utan resan dit.

Vårens apostlar

Majorskan och Fiffi har stått på spaning i verkstadsdörren hela dagen idag.

Med ojämna mellanrum så har de löst av varandra, men tålmodigt har de stått där med högtidlig hållning som om de väntade besök.

Ibland har de trippat ut i snön och tittat sig lite omkring för att sedan gå tillbaka till dörröppning och fortsätta med sitt stående.

Det tog mig nästan hela dagen att klura ut vad de håller på med, det väntar ju på våren förstås!

Majorskan och Fiffi, vårens apostlar.

Trotsåldern

Att fjäder-raringarna är envisa och egensinniga det har jag lärt mig vid det här laget men nu börjar jag faktiskt fundera på om de inte har gått i barndom igen.

Det hade i så fall förklarat hur det kan komma sig att jag hittade ett helt gäng ståendes mitt ute i vinterhärligheten.


Igår blev jag nästan utföst ur hönshuset när jag försökte förslå en liten promenad i all enkelhet så idag vågade jag då rakt inte komma med några aktivitetsförslag.

Gissa om jag blev förvånad när det var dags för dagens stora event, att gå till brevlådan och det första jag ser när jag kommer ut på gården är ett gäng hönor som knatar omkring och ser ut som om de inte gjort annat de senaste månaderna...?!

Nu när man är halvt handikappad så kanske man skulle passa på att läsa en 20p kurs i hönspsykologi?

Mina hönspsykologikunskaper är något begränsade men jag gjorde en amatöranalys och kom fram till att de måste gått i barndom igen och sedan fastnat i trotsåldern.

Ja, så måste det vara!

När de tror att jag vill att de ska gå ut så vägrar de och tvärt om, men idag så tog jag dem allt på bar gärning.

Hm, vid närmare eftertanke, vem behöver universitet?

Jag kan starta upp ett eget fjädercentra, Hönsakademin och sedan anordna kurser i fjädergalenskap.

Gränsen mellan envishet och trotsighet är hårfin, endast en expert på fjädergalenskap kan med säkerhet särskilja dem.

Rund o go

Nä, nu får det gärna bli vår snart,
annars finns det en risk för att fjädergänget får rullas ut ur hönshuset.

Deras dagsschema är väldigt matfokuserat och jag håller i och för sig fullständigt med dem om att rund o go är ett fint uttryck men en liten promenad då och då skadar ju inte figuren.





Men hönorna verkar rätt så bestämda på den punkten, punkten som säger att så länge det är vitt på marken så är alla med fjädrar inomhus.

Som tur är så har de ju samma fritidsintresse hela högen så de verkar inte lida så där nämnvärt av de uteblivna promenaderna.

Det är nog mer jag som saknar att se dem promenera runt nejderna.





Jag gjorde ett halvhjärtat försök att övertala dem till att gå ut en kort sväng men när Kommandoran vände sig om och gav mig en talande blick så förstod jag rätt snart att det inte var riktigt aktuellt.

Jag vill inte bryta ihop, jag vill jubla!!!!

Den som inte klarar av självömkan och navelskådning kan sluta läsa nu!

Jo, visst kan jag begripa att man måste tillåta sig att bryta ihop ibland men jag är så jävla trött på att bryta ihop, att livet ständigt ska vara något slags plocke-pinn utan slut.

Jag har upplevt mer än de flesta gör under en livstid och är less på alla upplevelser!

Har 2 barn med funktionshinder som kräver mycket av mig som mamma, långt mer än barn utan funktionshinder. Nu när jag inte ens har min kropp intakt längre så förstår jag inte riktigt hur tillvaron ska bli. Det har varit mitt enda andningshål för att orka, att få arbeta med kroppen, jogga, hugga ved, gräva, klippa gräs, storstäda mm. och nu kan jag inte det.

Börjar längtansfullt snegla åt den där räkmackan fastän jag vet att det inte finns några snabba enkla genvägar i livet, de leder mig inte rätt men åhh vad jag önskar att de gjorde det.

Jag är stark och man klarar alltid mer än man kan föreställa sig, det vet jag men varför ska man bli prövad ut till det yttersta av sin förmåga hela tiden?

Försöker påminna mig om att det finns en mening med allt det här som jag inte vet eller förstår just nu men att det jobbiga inte är förgäves. Så måste det vara.

Hur vore det med lite kärlek och omsorg?

Ska det vara så mycket begärt att få lite kärlek och omsorg?

Ja, det är nog vad hönorna gått och kacklat om de senaste dagarna för mig har de knappt sett röken av.

Jag har bara varit ut små korta svängar och tittat så de har torrfoder och vatten.

I morse så stod jag inte ut, det blir ju dubbelt elände att sitta inne och tycka synd om sig själv och samtidigt veta att jag borde gå ut till fjäder-raringarna och ge dem lite TLC men istället bara ignorerar tanken.

Ibland så får man helt enkelt bita en tugga i det sura äpplet och liksom bara gilla det, och idag var en sådan dag.

Så för att gottgöra dem så lassade jag upp både lunch och efterrätt i generösa portioner och smög mig ut till hönshuset.












Som tur var så blev jag varken utskälld eller hackad på, de var bara glada att se mig..?!

Jag som trodde att de skulle glömt mig (en hönshjärna kan ju ha ett kortare minne än man tror) eller vara fly förbannade över min bristande närvaro och så står de bara där och ser underbara ut.

Åh vad det kändes härligt att få komma ut till hönshuset och sitta där alldeles tyst och titta på när de mumsade i sig sin mat under förnöjt kluckande.

Det finns få saker som är så rogivande som att titta på höns, jag tror helt ärligt att det skulle vara en suverän terapiform för överstressade människor.

Höns de bara är!

En fantastisk egenskap som jag önskar att jag hade, tänk att bara gå runt och vara.

Vilken tur att jag har hönsen att kackla om och med på dagarna.

Kaffeblomma

Eftersom jag skrytit en aning om min kaffeplanta så tänkte jag att en bild kan vara på sin plats. Den blommar bara i några dagar och sedan så utvecklas kaffebönorna under flera månaders tid. När bönorna är röda så är det dags att skörda.